I vankelmodets skymning klarnar det till slut
Som grumlat våra sinnen och fängslat våra ord
Kristallklart brinner modet i hjärtan utav järn
Som tyngt oss ned i drömmar av outhärdlig sömn

In träder natten och skuggar låtsasvärldars sken
Gåtfullt glimmar stjärnorna från landet
Som en gång ska bli mitt

I lättjefull berusning lämnar jag en hembygd
Som lockat med sin trygghet men bundit med sin skuld
Jag flyr över den slättmark som sveddes av profeter
Till riket bortom böner där ängar ännu frodas

Över förtvivlans krön, under förtryckets sky
Genom begärets kött går färden
Till sökarnas fristad
Aftonlandet